qnina.blogg.se

 

 

Okej, nu ska jag berätta en ganska personlig sak egentligen men det kanske kan hjälpa många. Letade själv efter liknande berättelser eller sökte efter svar. Kanske inte har många svar att ge men det jag kan göra är att berätta vad som hände med mig och hur min kropp reagerade för man är ju aldrig ensam. 

 

 

Den tredje januari 2020 bestämde jag mig för att sluta med p-piller. Det har varit på tal länge till och från mellan mig och Oscar. Vi båda har fasta jobb, fasta inkomster och (då) ett ganska nytt eget boende. Jag har alltid velat vara en ung mamma, hade helst velat vara yngre än vad jag är nu men såhär i efterhand så spelar det inte så stor roll. Vi kom snabbt överens om att barn inte är något vi ska sträva efter, vi ska inte räkna ut min ägglossning osv. utan vi tänkte mer att sker det så sker det och det är välkommet om så blir fallet. Den inställningen gick vi in med men det ändras ju också ganska snabbt. 

 

Jag började att äta p-piller när jag var runt 15-16 år, det känns som en evighet sedan så har inte koll till hundra procent. Då började jag med Neovletta 28, dessa körde jag på i flera år och tänkte inte att det var något konstigt med dem eller att jag hade någon biverkning alls. Innan jag började med p-piller så hade jag väldigt kraftiga blödningar vilket gjorde att Neovletta 28 var ett bra alternativ för mig, om jag minns rätt så ska det hjälpa att bland annat minska blödningar vid mens. Efter kanske 6 år av huvudvärk flera gånger i veckan så nämner jag detta på en kontroll när jag är på ungdomsmottagningen för att skriva ut mer p-piller. Jag har ju självklart varit på fler kontroller därimellan men aldrig nämnt min huvudvärk då jag helt enkelt inte tänkt att det varit på grund av mina p-piller, allt annat fungerade ju som det skulle! Hon blir nästan lite chockad och säger att jag verkligen inte ska ta dessa piller längre. Det är en del östrogen i vilket antagligen är anledningen till min ofta, återkommande huvudvärk. Fick därför byta till Prionelle 21, och helt ärligt så vet jag inte ens idag vad det är för slags piller.

 

Jag har fått massa olika förklaringar på hur jag ska gå till väga med dessa piller. När hon på ungdomsmottagningen sa att jag absoult aldrig igen ska få Neovletta utskrivet och att hon ska se till att ingen skriver ut dem åt mig så sa jag emot. Jag frågade om jag inte kan få fortsätta med dem för att allt annat har ju funkat som det ska. Jag ville inte gå igenom alla risker som finns med p-piller genom att påbörja något helt nytt. Det handlar ju om hormoner och kan påverka så mycket, vikt, akne, ångest, depression och allt vad det är. Men hon var bestämd. Aldrig någonsin igen ska jag få Nevoletta utskrivet. 

 

Att börja med andra piller gjorde ingen skillnad förutom att huvudvärken i princip försvann - och det var ju bra! Däremot fick jag flera olika beskrivningar för hur jag skulle ta Prionelle 21. För er som inte vet så innehåller en karta bara 21 tabletter vilket innebär att på en månad så tar du bara piller i tre veckor. Jag fick först förklarat för mig att äter en karta, fortsätter på den andra och så vidare till jag kanske någon gång får en mellanblödning och då tar jag inget på fyra dagar. Så jag åt, karta efter karta, hade ingen mens på ett helt år, inte ens någon mellanblödning, skönt tänkte jag. Ska sedan hämta ut mer piller från Apoteket och hon ifrågasätter hur jag tar dem. Förklarar för henne hur jag tar dem och får sedan förklarat att det är fel. Hon berättar då att jag ska ta dem i tre veckor för att sedan pausa i en vecka innan jag fortsätter på en ny karta. Detta var i slutet av förra året (2019). Därefter gjorde jag som hon sa, minns inte om jag gjorde detta i både november och december eller om jag bara hann göra det i december innan jag beslutade mig för att sluta med p-piller helt. När jag hade min paus från pillrena i en vecka så kom "mensen" som vanligt. 

---

 

 

 

 

 

Därefter var den puts väck igen i åtminstone två månader. Återigen så hände ingenting under september och oktober. Däremellan mejlade jag och hörde av mig till några gynekolog kliniker men ingen hade tid för mig, alla ställen var fulla och jag såg inget ljus i allt det här. Något måste ju vara fel?

 

I september fick jag kallelse för att göra cellprov, såg då min chans att ringa för att höra om de kunde titta lite extra på mig för att se vad det var som inte stod rätt till. Det gick inte... Jag måste vända mig till en gynekolog och inte en barnmorska vilket jag vet men hoppades ju så gärna att de kanske hade kunnat göra något. 

 

Fick höra att Östra och Sahlgrenska inte kunde neka mig utan var tvugna att boka tid. Ringde därför dit en dag för att höra om jag kunde få tid. Kom ihåg att mitt första samtal jag någonsin ringde var till vårdcentralen där jag hon på telefon sa att mina problem inte är något för dem. Sjukhuset sa iallafall att det går bra att boka tid efter att jag fått en remiss från vårdcentralen!! Blev faktiskt på dåligt humör, hade vårdcentralen lyssnat på mig från hela början så hade detta inte behövts vänta i flera månader.

 

November kom, halva november gick inget i sikte. Har nu pratat med vårdcentralen och ska få en kallelse. Det behöver ju inte vara något fel med äggstockar eller liknande som gör att mensen försvinner. Det kan även vara sköldkörteln eller något annat som är knasigt. Dagarna går och jag orkar inte med det här längre, orkar varken oroa mig eller tänka på det. Jag är ung, frisk (vad jag vet), tränar mycket och äter bra. Har fått för mig mycket konstiga saker under denna tid, bland annat att om jag skulle dricka mycket vatten varje dag så finns det ju ingen chans till att min kropp inte skulla sätta igång? Eller?

 

Den nionde november var jag på cellprov, för mig så kändes det inget alls. Det gick fort och smärtfritt. Under dagen så fick jag en stegrande smärta i mage och svank. Tiden på dagen kom då jag skulle jobba helt själv i ungefär två timmar och det blev outhärdligt. Jag kunde knappt gå. Det här är den värsta smärtan jag har haft i nedre delen av magen någonsin. Det är svårt att titta tillbaka på det och förstå hur ont man faktiskt hade men jag var gråtfärdig, jag om någon har hög smärttröskel. Tänkte om det här var någon biverkning man kan få efter ett cellprov men kunde inte läsa om att man skulle ha ont efteråt, visst kan man blöda om det blivit sår under provet men inte att det ska göra ont flera timmar efter besöket. Ringde därför vårdguiden efter att jag slutat jobbet. Hon tyckte inte att det här kunde vara på grund av cellprovet, vi pratade lite till och från och hon sa att jag verkligen måste till gynekolog snart med tanke på att jag inte haft min mens på länge, den är väldigt oregelbunden men framförallt för att jag har ont till och från. Den här eftermiddagen när jag ringde till vårdguiden så var det lång kö och när jag väl kommit fram så hade smärtan avtagit en del. Hade säkert haft stegrande smärta i 5 timmar eller något som nu började avta. Vi pratade lite och la sedan på, berättade för henne att jag har försökt få tid hos gynekolog men att det inte finns tider och att jag snart kommer få en kallelse till vårdcentralen för att sedan ta mig vidare därifrån. Under alla dessa månader och samtal så orkade jag liksom inte ringa och jaga en tid längre. Jag visste att jag förhoppningsvis kommer få hjälp snart och det fanns inget jag kunde göra för att påskynda processen. 

 

Exakt två veckor, alltså på dagen, efter att jag haft så otroligt ont där den nionde november så får jag min mens. Vilket innebär att det måste varit min ägglossning som skett där två veckor tidigare när jag hade så himla ont. Min mens kommer igen, för fjärde gången på året och efter 99 dagar utan. Den här gången så kände jag igen den mer än vad jag gjort tidigare under året. Vill inte gå in i detalj men den påminde mig om hur det har sett ut för mig innan jag började använda p-piller och när jag haft regelbunden mens. Jag vet ju att det kan ta upp till ett år innan mensen kommer igång efter att man slutat med preventinmedel, kan det vara nu som den sätter igång på riktigt? 

 

Mitt i allt så fick vi en jätterolig nyhet, vi ska nu flytta till en större lägenhet! Vi började fokusera på det, samtidigt som julen var på ingång och jag visste ju att min tid till vårdcentralen för att påbörja någon sorts utredning var i början av det kommande året.

 

 DECEMBER 2020

 

Jag släppte helt enkelt tanken på barn, det kändes som att det låg lång tid framöver och att det inte var menat att vara hos oss nu. Jag hade blivit okej med tanken på att vi antagligen kommer att få vänta ett bra tag till. Dagen innan julafton så var jag dödstrött, har nog aldrig varit så trött, det var bortom denna värld. Var ändå hos mamma och pappa, spelade bingolotto och drack lite, inte alls mycket, var knappt berusad. Dagen efter var det julafton, tankarna var på allt annat men jag kommer ihåg att efter jag ätit middag så kände jag mig sjuukt uppblåst, nästan gravid? Men tänkte inte mer på det, det kan ju helt ärligt kännas så ibland när man ätit, haha. 

 

Hade vid denna tidpunkt haft ömma bröstvårtor i ca 2-3 veckor, hade inte så stor koll med tanke på att jag hade haft det innan min mens hade kommit i november så tänkte väl att det var så för att den skulle komma nu i december också. Med tanke på att min första mensdag månaden innan kommit den 24:e så gick jag lite på det datumet. Hela det här året hade jag inte haft någonting att gå på, hade mens 4 gånger på 12 månader och det var så oregelbundet så det finns inte. Den kom inte på julafton men jag har ju som sagt haft oregelbunden mens hela året så det var ingen big deal. 

 

Jag och Oscar hade även diskuterat i några dagar att det ser ut och känns som att mina bröst hade blivit större. Samma där så tänkte jag att det är ju sånt som kan hända innan mensen kommer. Jag minns sedan natten mellan 25:e till 26:e december. Jag hade en konstig känsla hela natten, jag kunde inte sova. Det drog och det krampade ganska mycket i magen, gjorde även ont att sova på mage. När jag vaknade så hade jag bra en känsla av att "Men nu är jag väl gravid? Jag är ju det bara", det var inga frågetecken som det varit så många gånger innan. Många gånger när jag tagit test så skriker min magkänsla att det är onödigt och att jag absolut inte är med barn. Jag gick iallafall upp och tog ett test. Låste in mig på toaletten, ville inte säga till Oscar att jag skulle ta ett test för att slippa stressa upp honom för ingenting liksom. Där står jag och det blir ganska snabbt två streck på stickan vilket innebär att jag är gravid... Jag vet inte vad jag ska göra, jag visste ju redan men nu fick jag det verkligen svart på vitt, inga tvivel. Tog några andetag innan jag öppnade dörren och sa det till Oscar. När det här väl händer efter så lång tid så är det nästan som att man börjar tveka lite, eller, tveka skulle jag väl aldrig säga att jag gjort. Det var mer som "Varför nu?", nervös blir man ju.

 

 

Jag vill säga att jag fortfarande inte har någon hundra-procentig anledning eller förklaring till varför det tog sån tid för mig eller varför min kropp inte riktigt kom igång efter mina p-piller. Det är den anledningen som jag får tro på helt enkelt och det låter ganska logiskt, alltså att det är på grund av mina p-piller. Önska bara att folk verkligen poängterat och varit noga med att berätta för en att det kan ta jättelång tid för kroppen att återhämta sig efter preventinmedel. Att ha bebislängtan och en kropp som går emot det är inte kul, veckor och månader känns som år. Men sedan så är det ju något sjukt i allt också, när man väl får plusset så är ju all tid som bortblåst. Tiden innan känns inte lika jobbig som det gjorde när man väl var där och då. Och när jag tittar tillbaka så har mitt liv aldrig stannat upp på grund av detta utan jag har levt på som jag skulle gjort i vanliga fall. Man har ju inget val. Det är jätteviktigt att leva på och tänka på annat, ha kul på vägen och släppa den tanken. Man måste våga tro att det ordnar sig och att det kommer när tiden är rätt. Vi fick en större lägenhet och i samma veva så blir jag gravid efter att vi försökt i nästan ett år. Sammanträffandet är helt sjukt ju?

 

Anledningen till att jag publicerar det här inlägget också är för att jag själv har försökt hitta någon som var i liknande situation som jag var i men hittade inget eller ingen som jag kunde relatera till. Jag hade behövt det, jag vet att man aldrig är ensam som saker men ibland känns det så. Om någon är i samma situation just nu så hoppas jag att de hittar detta inlägg. Det skulle fått mig att känna hopp och mindre ensam.